Sista dagen på praktiken

Hej/Olá!

Torsdagen den 15 december gjorde jag min sista dag på praktiken på Casa dos Pastorinhos de Fátima. Dagen innan hade jag förberett fika som jag skulle bjuda barnen på. Jag köpte choklad till lärarna, och till personalen i köket som har get mig god mat under fyra månaders tid. Under min sista dag ville jag ha ett litet svenskt kalas med barnen, jag hade köpt servetter i gult och blått, apelsindricka och jag bjöd på drömmar och hembakade chokladbollar. Jag hittade dock inget pärlsocker i affären så fick ta kokos istället. Till min handledare Sofia, som har stöttat och lärt mig så mycket under dessa fyra månaderna köpte jag en stor blomsterbukett och pepparkakor. Jag gav också en ros till rektorn på förskolan, hon blev glad och hon ville ha min email, så att vi kunde behålla kontakten. Det kännes genast mycket bättre, för jag vill inte tappa kontakten med förskolan och alla underbara människor i den.

Det var en speciell känsla som jag kände när jag var påväg till praktiken denna morgon, det kändes som att det var sista gången jag tog bussen till Santos-o-Velho. Efter lunchen bjöd jag lärarna på choklad och jag berättade att jag har lärt så mig mycket av att få vara här och att jag kommer att sakna både de vuxna och barnen. Jag ville verkligen inte säga hejdå.

Under mitt svenska kalas med barnen berättade Sofia för dem att det var min sista dag. Jag har nog aldrig fått så många kramar och pussar som jag fick då. Barnen gillade kalaset, men de var lite skeptiska till att provsmaka mina hembakade chokladbollar. De gillade mest drömmarna som jag hade fått hemmifrån Sverige. En pojke åt nog tre stycken, och ville ha en fjärde. Vissa vågade dock smaka på mina chokladbollar, men de som åt mest av dem var Sofia och lärarassistenten Ana.

När klockan slog halv fem ville jag verkligen inte gå hem utan valde att stanna en halvtimme extra hos barnen och Sofia. Klockan fem valde jag dock att säga hejdå, men vi skulle ses på måndag igen, under förskolans julfirande som bestod av en julpjäs.

När jag skulle gå ut genom dörren, stod som vanligt Senhor Pinto där, förskolans egna portvakt. Han brukar alltid ge barnen mariekex när de går hem. Där såg jag min chans, jag hade nämligen några chokladbollar och vaniljdrömmar kvar . Jag berättade på portugisiska för Senhor Pinto att det var min sista dag och att nu var det min tur att ge honom kakor. Sedan begav jag mig till busskuren och tog bussen hem till Rato.



En hälsning från en erasmusstudent med många, många nya erfarenheter