Hemma!!!?

Igår natt landade jag i Sverige. Märklig känsla, det var så tomt, så tyst, så underligt; som en helt annan värld. Har fortfarande inte kunnat bestämma mig för om jag är glad eller ledsen över att vara hemma. Kan dock med visshet säga att det var svårt att lämna Jordanien.

Mina sista dagar där var underbara. Jag pluggade på inför de kommande opponeringarna här hemma men i övrigt ägnades tiden åt vänner. Jag satt varje kväll och pratade och pratade och pratade med alla de jag lärt känna. Jag lunchade i sex timmar hemma hos en vän, jag åt middag mitt i natten med några andra. Jag sov inte många timmar dessa sista fyra nätter, det fanns för mycket att hinna med. Sista dagen for jag tillsammans med andra utbytesstudenter, lärare, elever och studentkårsfolk på utflykt till Umm Qais. Det är en gammal ruinstad i norra delen av Jordanien men kanske mest känd för sin enastående utsikt. Förutom att man kan se landets förhållandevis bördiga dal så finner man även Genesarets sjö, Golanhöjderna och Palestina.

Nu är jag alltså hemma, det är så tyst, jag kommer att få lappsjuka. Jag saknar att vaggas till sömns av böneutropen och att väckas av desamma, jag saknar de tutande bröllopskaravanerna och den medryckande musiken, jag saknar taxichaufförernas försök att lära en arabiska och hotellpersonalens kvicka skämt. Jag saknar en värld jag för bara två månader sedan inte visste fanns. Tack för att jag fått dela med mig av mina upplevelser och hoppas att ni tar tillfället i akt om ni får det, det är värt det extra jobbet alla gånger om!

Sista veckan

Min (snyft) sista vecka här har tagit sin början. I måndags deltog jag på en ceremoni som Jordanian Nurses Counsil anordnade. De av landets sjuksköterskor som inom olika områden varit den första, förärades med presenter från prinsessan Muna. Efteråt lyckades jag tillsammans med studenterna från USA och några lärare få till en mottagning med henne. Mycket trevligt. Idag föreläste en religionsprofessor för oss om Koranen och hur den förutspått många av de medicinska upptäckter vi nyligen empiriskt kunnat bekräfta. Fascinerande.

Förutom att skriva rapporter och göra utvärderingar av än det ena och än det andra så har jag varit runt på universitetet och sjukhuset för att tacka för mig. Det är med en klump i magen jag för sista gången går de, numera välkända vägarna, trapporna och korridorerna. Tiden här har verkligen berikat mig och ryktet att jordanier aldrig ler är härmed med kraft dementerat!

Det är inte bara alla jordanska vänner jag kommer att sakna då jag vänder kosan hemåt, även de svenska kontakter jag fått här nere kommer att vara saknade. I måndags var vi ut och åt traditionell meze (en massa smårätter) samt avslutade kvällen med arabiskt kaffe, färska juicer och vattenpipa med körsbärstobak. Igår slog vi på stort och gick ut för att uppleva nattlivet på riktigt. Det var hur kul som helst, trångt men mycket respekt, den ena goa låten efter den andra, massiv cigarettrök, lika många alkoholfria som alkoholhaltiga drinkar och en fantastisk stämning natten lång. Kvällen förgylldes av att några av mina jordanska vänner också kom och vi fick en underbar kväll tillsammans.

Fira med öken

Torsdagen bestod minst sagt av skrivande. Jag skulle bara... vilket visade sig ta ända fram till sena kvällen... Men till slut kunde jag klicka på send-knappen och därmed var uppsatsen inlämnad. Fantastiskt skönt, fast nervöst att se hur den blir mottagen.

Dock så skulle ju inlämningen firas så jag och en av mina vänner hoppade ännu en gång på bussen som skulle ta oss söderut. Vi möttes av massiv värme i Aqaba och åkte strax vidare till öknen i Wadi Rum. Jag kan bara säga - ja jag vet inte vad - men det var underbart!!! Vi spenderade två dagar gungandes fram på kameler. Vi tog långa siestor i skuggan och gick barfota i den minst sagt varma sanden. Vi drack sockrat the för att hålla krafterna uppe och tog av oss klockan för att glömma bort tiden. Vi såg ensamma träd kämpande för överlevnad och benknotor som vittnade om de som varit mindre lyckosamma. Vi spelade trumma i skenet av lyktor och sjöng Broder Jakob på franska. Vi sov under bar himmel; vaggades till sömns av de tusentals stjärnorna och den fullständiga tysnaden och väcktes av månen och djurens läten. Det var med vemod i blicken vi såg ut över vidderna en sista gång innan kamelerna tog oss hem till byn. Bussresan hemåt gick i eftertankens tysta spår och ett minne för livet har skapats.

Lite överallt

De senaste veckorna har jag varit lite överallt. Allt började med att det krånglade med mitt visum så jag fick eldfeber i rumpan. Några kompisar från den andra skolan var på väg till Chongqing för att ta en båt längs Yanzi river, så jag bokade flyg illa kvickt och mötte upp dem.

Yanzi River var jättevacker! Höga berg fulla med grönska. Båten var däremot budget, men man får vad man betalar för. Vi tog en båt för kineser, så "solterassen" var full av solrosfrönsätande kineser. En kväll var det kareoke och dans, men det var mest vi som stod för action. Senare på kvällen fick vi igång några fulla äldre kineser upp på golvet och båten förvandlades till Yanzis partybåt. Fast det varade inte så länge, samlingsrummet stängde klockan 22.

Tre dagar senare, efter att ha sett the three gorges och den vackra utsikten, var vi framme i Wuhan. Därifrån skildes vi åt och jag åkte vidare ner till Hong Kong, vilket tog mig 16 timmar och hard seat-biljett. Jag sov inte mycket under de resan, men som vanligt träffade jag många nyfikna kineser som vill prata och titta på mig. Hong Kong får många pluspoäng av mig; stället har allt! Storstad, bra shopping - både billig, medel och dyr, det gäller bara leta - rent, trevligt och lätt kommunicera på engelska. Saknar man sol, bad och landsbygd så är det bara att ta båten ut till någon av de fina öarna (totalt 250 öar) och få lugn och ro.

Macau var däremot inte mycket att hänga i granen. Casinos var underhållande, men underhållningen (deras shower) där var inte på någon hög nivå. Stadens portugisiska byggnader var jättevackra, men resten var ganska nergånget.

Från Hong Kong tog jag metron till Shenzhen som ligger i Kina mainland. Där skulle jag hitta flygbussen, vilket var enklare sagt än gjort. Jag blev riktigt bortskämd i HK med att kunna ta mig fram på engelska, så det blev nästan en chock att komma tillbaka in i Kina där de inte är så duktiga på engelska. Men jag hittade bussen till slut och väl tillbaka i Jinan kändes det som att komma hem. Konstigt, tre månader och nu känns som mitt hem och nu ska jag åka. Nästa vecka är sista skolveckan och denna vecka beslutade alla mina lärare att ge mig uppsatser att skriva, så tangentbordet är glödhett...

Påven på visit

Min, faktiskt väldigt efterlängtade, sitta på rummet och skriva på uppsatsen vecka blev inte riktigt som jag tänkt. Det händer ofta, saker verkar alltid dyka upp eller ändras i sista sekunden och några glasklara besked får man sällan. Det är bara att vänja sig och tacksamheten över att ha internet på rummet så att man kan sitta och arbeta sent på kvällarna kan inte nog betonas.

Denna gång var det en biljett som dök upp. Möjligheten att få gå på mässa med Påven kunde ju bara inte försittas så det blev till att packa väskan och ge sig av i ottan. Det tog en timme att ta sig dit och ännu en timme att hitta rätt ingång och förenas med kompisen som hade biljetten och sedan blev det likväl entré genom en annan ingång eftersom den rätta stängde efter att ha släppt in endast en tredjedel av dem som hade biljetter. Jag måste erkänna att det var rätt häftigt att sitta på en stor sportarena tillsammans med människor som i vissa fall vallfärdat nästan jorden runt för att ta sig hit. Mässan hölls på både engelska och arabiska och nattvarden delades ut till alla(!) på arenan.

Studierna fick stryka på foten än mer då en student som vill läsa vidare i Sverige ville ses för att ställa tusen frågor. En annan MFS-student skulle göra en av sina intervjuer i en annan stad så jag följde även med dit som sällskap. Till sist fyllde en kompis år och firades kvällen lång. Men nu äntligen sitter jag här och pillar med meningsbyggnad och grammatik. Inser att det är bra mycket svårare att skriva korrekt vetenskaplig engelska än att hanka sig fram med talspråk. Tur att natten är lång...

Tre dagar, tre moskéer

Helgen startade med en presentation av Jordanien och dess kultur. Det var motsvarande studentkåren som ordnade ett tillfälle att uppleva traditionell dans, musik och mycket mer. Eftermiddagen fortsatte sedan med middag hemma hos en av mina vänner. Det var härligt att få sitta ner i lugn och ro och verkligen ha tid att bara prata. Normalt hinner man aldrig avsluta ett samtal på skolan eftersom någon hela tiden avbryter men nu när vi kunde sitta själva gick timmarna snabbt. Så mycket fanns att diskutera och försöka förstå eller förklara. Det kändes fantastiskt fint att få träffa hennes familj, äta deras favoritmat och inte minst, se sin vän utan slöja. Så skilda liv de lever inom och utanför husets väggar.

Jag har dessutom passat på att besöka moskéer denna helg. Först en relativt nybyggd, fantastiskt vacker moské som ligger mitt i en stor park där människor kunde strosa mellan träden, besöka marknadsstånden längs gatorna, lyssna till konserten i amfiteatern, roa sig i lekparkerna, spela fotboll på gräsplanerna eller träna löpning och cykling i backarna. Den andra moskén låg högt upp på en kulle, inklämd mellan väldigt många hus men med ett mönster så distinkt att den trots det syns på långa långa avstånd.

Den tredje moskén var den enda som släppte in turister. Mot en liten entréavgift utrustades vi med en lång klädsel med huva så att vi var täckta från topp till tå. Vi fick sedan ta av skorna och träda in i den stora moskén. Riktigt vackert men framför allt väldigt fridfullt med de mjuka mattorna som täckte golvet och männen som bad. Vi visades sedan in i kvinnornas del som var ett betydligt mindre rum, till färgsättningen lik den stora men i övrigt inte så många paralleller. Vi fick även se mötesrummet för Islamic Parliament samt kungens olika rum vilka han drar sig tillbaka till efter bön respektive möte. Det fanns även museum och såklart en liten souvenier-shop.

Vi har även hunnit med ett så kallat Hammam-bad. Det innebar dusch, väldigt varm och fantastiskt gott doftande ångbastu, jacuzzi, hård bodyscrub, lite mjukare bodyscrub, massage och torrbastu. En upplevelse för alla sinnen men rejält törstkrävande så den iskalla hibiscusdrycken kändes som en skänk från ovan. Med andra ord så är man nu laddad med energi inför en en ny vecka. Svaret från handledaren har landat i inkorgen och redigeringen ska snart börja ta form!

Ett samhälle i samhället

Det är lätt hänt då man är utomlands att man söker sig till andra som är i samma situation. Insåg igår då kompisgänget drog ut för att ta en öl och titta på Premier League att det förutom svenskar fanns folk från Norge, Danmark, Tyskland, Nederländerna, Storbritannien, Slovenien och Island kring bordet. Det är underligt att man nödvändigtvis ska hitta sällskap som känns som hemma när man faktiskt åker utomlands för att uppleva det som inte är som hemma...

De senaste dagarna har åter igen fyllts med författande av uppsatsen. Kortare avbrott för att luncha med vänner eller ta en promenad varvas med ännu ett pass framför datorn. Fast man behöver verkligen rasterna emellanåt. Detta land verkar inte riktigt tagit fasta på att ha skrivbord eller ens höga bord, typ köksbord. I alla fall inte i någon av de lägenheter någon jag känner hyr här nere. Så efter några timmar hukandes över soffbordet förflyttar man sig till sängen för att sedan sitta på knä framför bordet. Sedan känner man verkligen för att ta en paus... Jag har även hunnit med att fira en lärare som befordrats och att gå på loppmarknad men annars har jag nog varit rätt isolerad och osocial uppe på mitt rum den senaste veckan. Det är i alla fall skönt att känna att det går framåt och att uppsatsen faktiskt börjar likna en uppsats och inte bara en mängd sammanslängda meningar. I måndags skickade jag in mitt första utkast till handledaren i Sverige så nu sitter man här och korrekturläser och ändrar om och väntar på att svaret ska dimpa ner i mailen. Under tiden är det bäst att passa på att uppleva Jordanien, för det är underbart!

Avskärmad

Häromdagen snubblade jag in på en av Sveriges nyhetstidningars webbsida och började läsa lite om den senaste tidens utveckling i piratvärlden. Med andra ord om Pirate Bay-rättegången, första IPRED-målet och något om att Antipiratbyrån har blivit polisanmälda för dataintrång.

Det slog mig att livet faktiskt fortsätter helt som vanligt där hemma och att Sverige står i ett vägskäl gällande upphovsrätt/informationsfrihet/integritet, medan jag sitter här på andra sidan jorden där de flesta bara fnissar lite lätt åt ordet copyright. På varje gata finns affärer som säljer eller hyr ut piratkopierade filmer, spel och programvara för några kronor och mina kompisar kan inte förstå varför jag använder free ware istället för piratkopierat Office-paket.

Det är lätt att bli lite avskärmad från det som händer hemma när man är borta så här. Men internet gör det helt klart lättare att hänga med.

Hemma på rummet

Hemma. På sätt och vis känns det verkligen som hemma vid det här laget. Det är ett säkert bevis på att resa-hem-ångesten redan börjar sätta in. Jag har ju gått över gränsen nu, halvtiden är passerad och nedräkningen påbörjad. Visst ser jag fram emot att landa i Sverige igen men jag ser sannerligen inte fram emot att lämna Jordanien.
Det är ju nu som bitarna börjar falla på plats, man börjar få koll på hur hela staden ser ut, hur man tar sig fram och området närmast boendet är välutforskat. Man hittar sin destination genom smågatorna, man följer utvecklingen av de otaliga husbyggena, man är igenkänd på stamställena; matbutiken, bageriet, fakulteten, för att inte tala om på boendet.

Jag sitter egentligen här och tragglar med min uppsats men hur mycket jag än vill så det går inte, jag tappar fokus och tankarna glider åter igen iväg. Så jag kopplar bort uppsatsen för en stund och tittar ut genom fönstret för att le åt den glada melodi gasbilarna annonserar sin ankomst med och förundras över lastbilsflaken till brädden fyllda med meloner eller bananer. För att se människor skynda över gatan och för att med blicken följa skräpplockarna som till synes outtröttligt fortsätter sitt arbete.

Jag tänker tillbaka på min dag. Jag gick till universitetet för att möta några nyanlända amerikanska sjuksköterskestudenter. De verkade så förvirrade, så nervösa. Precis så där, om inte värre, var ju jag för bara några veckor sedan. Tänk så snabbt man finner sig till rätta ändå.